Universitetssjukhusöverläkare

Jag stötte av en händelse på en nyhet som baserades på ett pressmeddelande från Karolinska sjukhuset i Stockholm (KS). Ni vet det där jättestora sjukhuset där alla stjärnforskare på Karolinska institutet testar sina laboratorieresultat på riktiga patienter. Pressmeddelandet handlade om att sjukhuset har infört "ett nytt uppdrag" (alltså en ny titel): universitetssjukhusöverläkare. (För de som inte visste det så finns det en statusskillnad mellan sjukhus som handlar om huruvida om sjukhuset har ett associerat universitet med läkarutbildning och medicinsk forskning. I så fall är sjukhuset ett universitetssjukhus, och det är lite finare än vanliga sjukhus.)

Pressmeddelandet från KS motiverar införandet av den nya titeln med att "det har saknats ett steg i karriären för mycket framstående läkare som utmärker sig i sitt kliniska arbete". Det handlar alltså om att en del överläkare inte nöjer sig med att vara vanliga, simpla överläkare utan gärna vill avancera i karriären, och nu kan de alltså det, nämligen genom att bli universitetssjukhusöverläkare.

Nu kan man invända, och det gör jag, att det inte alls saknas något steg i karriären för läkare. Jag känner faktiskt inte till någon sektor som har så många karriärsteg som medicin och hälsa. (Det skulle väl vara militären, då.) Inom det medicinska området har vi undersköterskor och sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Och AT-läkare, ST-läkare, läkare, överläkare. Ovanpå det har vi klinikchefer och sjukhuschefer och andra sorters chefer. Och så finns hela forskartrappan: doktor, docent, PI, professor, rådsprofessor, ledamot i kungliga vetenskapsakademin, med projektmedel från VR, från Wallenberg, från NIH, från ERC. "Jag vet att du har Consolidator Grant från ERC, men Erik har faktiskt Advanced Grant från ERC, så nu gör vi som han säger." (Och sedan finns ju superhjältarna: de som tilldelats Nobelpris. De behöver liksom inte göra något mer i sina liv, de kan bara glida omkring och kasta ur sig åsikter som andra inom skrået sedan kan använda som diskussiontillhyggen.)

Bara ett par veckor efter jag hade läst nyheten om universitetssjukhusöverläkare hittade jag en debattartikel i GP där läraren Maria Wiman ondgjorde sig över ett förslag från utbildningsminister Mats Persson. (På regeringens webbsida är det skolminster Lotta Edholm som presenterar förslaget, men jag kan tänka mig att departementschef Mats Persson gärna uttalade sig i frågan också. Som liberal politiker saknar han antagligen förmåga att tiga när skolan kommer på tal.) Förslaget gick ut på att det skulle införas karriärstjänster för lärare, för att uppmuntra dem att anstränga sig i sitt jobb. Maria Wiman kände sig förolämpad över det implicita påståendet att hon skulle drivas av karriärhunger, när hon i själva verket drivs av viljan att skapa en bättre värld.

Nu kan man invända, och det gör jag, att det knappast finns några områden som i så hög grad saknar karriärsteg som läraryrket. Länge kunde man vara obehörig lärare eller behörig, det var ungefär allt. En tidigare utbildningsminister vid namn Jan Björklund, likaledes liberal och likaledes karriärstegstroende, införde 2013 titeln förstelärare, och även lektor, så sedan dess finns det i varje fall fyra karriärsteg. Jag noterade redan då att detta på många skolor möttes med lika delar förvåning och avsky. Jag hörde t.ex. talas om en skola där man kom överens om att titeln förstelärare skulle cirkulera bland lärarna på skolan, så att alla skulle få varsitt år med högre lön. Jätteroligt, tyckte jag redan då.

Det är lätt att skratta åt pressmeddelandet från KS, och särskilt det där med att det hade "saknats" ett karriärsteg — jag har skrattat många gånger, hjärtligt — men om jag tar ett steg tillbaka tror jag inte att pressmeddelandeskribenten far med osanning. Någon tyckte helt klart att det saknades ett karriärsteg, och så infördes det ett. Men vad betydde det egentligen att det saknades ett karriärsteg? Att mycket framstående läkare som utmärker sig i sitt kliniska arbete inte känner någon motivation att fortsätta sitt arbete om de inte belönas med en titel? Högre lön kan de ju få ändå; det finns inget som hindrar cheferna att ge personalen lön efter prestation. Och misstanken smyger sig in att läkare bara motiveras av drivkraften att höja sin status inför andra läkare. Och man frågar sig, eller jag frågar mig i vart fall, om inte läkarkåren i så fall har ett allvarligt problem? Särskilt när man jämför med inställningen till karriärsteg och arbetsmotivation i lärarkåren, representerad av ovan nämnda Maria Wiman.

Jag skrattar också, om än på lite annat sätt, när jag läser Maria Wimans debattartikel. Det behöver ju inte finnas någon motsättning i att älska sitt arbete och att vilja få uppskattning för det från sin arbetsgivare, vilja få mer inflytande på sin arbetsplats, och vilja få respekt från människor inom och utom professionen. Människor som har arbetat i 25 år som lärare kan ju mycket väl tycka om sitt arbete och att se unga människor utvecklas, men ändå vilja ha förändring. En karriärstege skulle mycket väl kunna vara en komponent i en struktur som möjliggör detta.

När man som jag står en bit utanför såväl den medicinska som den pedagogiska sfären och läser både pressreleasen från KS och debattartikeln på GP, hamnar man lätt och oreflekterat i ett "lagom är bäst"-tänkande. Läkarna och deras arbetsgivare kanske borde slappna av en smula i sitt karriärtänkande och fokusera mer på yrkets inneboende meningsfullhet. Och lärarna kanske borde släppa sin hörnflagga med doft av 70-talets rödvinsvänster och komma in i matchen: att göra karriär behöver inte betyda att man fokuserar enbart på pengar och status, utan det kan betyda att man utvecklas i sitt arbete, och att arbetsgivaren uppmuntrar till, och uppskattar, detta utvecklande.

Men det är ju inte säkert att lagom är bäst. Det kanske är Maria Wiman som har rätt? Borde vi kanske avskaffa karriärstegar på fler ställen? Enhetslön? Skulle det kanske leda till att människor sökte sig till arbeten de upplevde som meningsfulla i sig själva, att de hjälpte varandra mer på arbetet, och fokuserade på uppgiften?

Eller är det KS som har rätt? Skulle fler yrkesområden må bra av höga karriärstegar? Är det ständigt närvarande högre pinnhålet något som håller människor alerta och ser till att viljan att prestera bättre inte försvinner ens när arbetslusten går in i en svacka? Och nog vore det bra om de som är duktiga på sitt område fick mer att säga till om inom det området?

Jag vet inte. Men Rutger Bregman skriver i boken "Human kind" om en amerikansk undersökning av juridikstudenter, publicerad 2003, där 64 % rapporterade att de läste juridik för att de var intresserade av ämnet eller yrket i sig, medan 88 % trodde att andra juridikstudenter motiverades av pengar. Flera andra studier pekar i samma riktning: Vi tror att andra människor motiveras av yttre faktorer, och att det bara är vi själva som motiveras intrinsikalt. Det är ju intressant. Kanske borde vi lita mer på att folk inte behöver så mycket externa incitament, utan att de faktiskt vill utföra sitt arbete väl? Och personligen skulle jag mycket hellre arbeta i skolan än inom sjukvården. Trots ungarna.