Häromdagen när jag var ute och sprang hände det som inte får hända. Batteriet i headsetet tog slut, så jag inte kunde lyssna vidare på min ljudbok. Jag vet inte hur ni andra har det när ni springer, om ni nu gör det, men för mig är löpning inte alls roligt. Det är hemskt. Andhämtningens rytmiska "hhhhh-h-h-h, hhhh-h-h-h", det tänjande obehaget i muskler och senor, hälarnas dunkande mot asfalten, svedan i lungorna. Och värst av allt: ledan. Det är så förtvivlat tråkigt att springa. Inget intressant händer överhuvudtaget. Man kan inte prata med någon. Man kan inte passa på att göra något annat under tiden. Man kan bara mala på i allt kroppsligt obehag. Ljudboken, och de nära besläktade podcasterna, är den enskilt viktigaste faktorn i min förvandling från soffpotatis vinglandes vid gravens rand till hälsosam medborgare mitt i livet. En bra ljudbok suger in min uppmärksamhet i berättelsen och förvandlar löparledan till något njutbart. Tyrannens tid av Magnus Västerbro — fjorton timmars uppgörelse med den så kallade hjältekonungens grundliga nednötning av Sverige — håller min tanke i fast grepp, långt ifrån häret och nuet. Muskelsmärtan och svedan i bröstet kvarstår, men de går att bära. Det är tristessen och insikten om livets meningslöshet som måste fördrivas. Och Tomas Bolmes stillsamma inläsning fungerar perfekt. Jag glömmer löpningen, och väntar andlöst på att tyrannen till slut ska dö. (Vilket är rätt korkat; jag vet ju att Karl XII inte dog förrän 1718, så jag behöver ju inte hoppas på ett snabbt slut på lidandet redan 1710, men det är en annan historia.) Och så tar batteriet slut i headsetet. Jag utlämnas helt och fullt åt löpningens rena, odistraherade, hänsynslösa leda.
Hur långt är det kvar? Ingen aning. Det kan vara två minuter, två timmar eller en livstid. Tristessen har fört mig så långt ned i förtvivlans djup att jag inte längre kan bedöma avstånd. Eller tid.
Varför slutar jag inte bara springa, kanske någon undrar? Går hem igen, laddar headsetet och springer lite senare, eller imorgon. Men det går inte, inte för småbarnsföräldern med sitt inrutade schema, lika tänjbart som granit. Jag har det här tillfället, den här timmen, just nu. Nästa öppning för motion ligger tre dagar bort, och om jag ska motionera två gånger i veckan — ett slags minimum, enligt medicinsk forskning — måste jag motionera nu. Jag kan avbryta helt, och gå miste om motionen, hälsonyttan och självrespekten. Eller fortsätta.
Alltså fortsätter jag, och lyssnar på andhämtningen med dess förlamande monotoni, under det att förnuftets djävul sitter på min axel och skriker "Stanna! Du behöver inte springa! Du kan bara sluta springa! Du kan gå istället!". Men jag fortsätter. "Hhhh-h-h-h, hhhh-h-h-h". Som refrängen på Den skrattande polisen, men alldeles för långsamt, utan melodi, och utan minsta tillstymmelse till glädje. Den hånskrattande polisen.
Vissa människor hävdar att löpningen ger en välbehagskänsla. Att de mår fysiskt bättre efteråt, eller till och med under rundan. Jag tror inte på dem. Jag tror de ljuger, förmodligen även för sig själva. Men jag förstår dem. Det är en lögn som gör det möjligt för dem att fortsätta med det här plågsamma, livsförnekande eländet. Jag förstår dem, och jag avundas dem till och med. Men jag kan inte göra det. Jag kan inte ljuga för mig själv på det sättet. Att springa är hemskt. Det gör ont, det är förödmjukande, det är fult. Och framförallt är det mördande tråkigt.
Och jag tänker på kättarna. De riktiga, de som brändes på bål, korsfästes och steglades. Som så lätt kunde ha undgått sina plågor om de bara backat något lite från sina ideal, men som framhärdade. Och jag känner att deras religiösa tro är nära besläktad min egen blinda övertygelse om att läkarvetenskapen har rätt, att motion är bra för hälsan, trots att all empirisk evidens jag har säger att de har fel: Det gör ont. Kroppen protesterar i timmar efteråt, ibland dagar. Efter tre år av regelbundet löpande mår jag inte ett skit bättre än jag gjorde innan. Jag kan räkna upp tjogtals fall av skador i bekantskapskretsen som direkt orsakats av motion, men inte ett enda fall av ohälsa som bevisligen orsakats av stillasittande. Ändå tror jag. Ändå fortsätter jag att springa, utan fungerande headset, till ljudet av den hånskrattande polisen och bakom det, knappt hörbart och likväl öronbedövande, det torra gnisslet av en själ som förtvinar.