Bakgrund
En artikel i Dagens Nyheter, en rapport från Svenskt näringsliv, och en annan rapport från Universitetskanslersämbetet har satt frågan om högskoleutbildades etablering i arbetslivet på tapeten igen. Dessa tre skrifter påstår direkt eller indirekt att alltför många studenter inte får något jobb efter examen, och att detta beror på att de gått utbildningar som inte efterfrågas på arbetsmarknaden. Grovt sammanfattat påstår man att ungefär 85 % av utexaminerade studenter får jobb ett år efter examen, och för humaniora och konst (och ibland "medier") är andelen betydligt lägre, ungefär 50 %.
Jag har sett denna sorts kritik förut, särskilt från Svenskt näringsliv. I det följande vill jag bemöta denna kritik. Om det smyger sig in argument som är riktade mot andra kritiska skrifter än de tre ovan nämnda, så hoppas jag ni förlåter mig.
Metodologiska brister
Vilka grupper ingår?
De två rapporterna och artikeln har vissa metodologiska brister, som främst handlar om att man misstolkar etableringsmåttet och utgår ifrån att alla som inte uppfyller de ganska stela villkoren som ställs för att klassas som "etablerad" har misslyckats med att komma in på arbetsmarknaden, och direkt eller indirekt är arbetslösa. Detta stämmer inte, bland annat för att det finns stora grupper som inte alls borde ingå i statistiken, till exempel ålderspensionärer, sjukskrivna och föräldralediga. Personer som fortsätter att studera lämnas normalt utanför beräkningarna (även om jag tidigare har stött på texter där man betraktar dem som ej etablerade). Det finns också en numera ganska stor grupp som flyttar utomlands; de kan ibland identifieras genom att "uppgift saknas" och utelämnas från statistiken, men ibland hamnar de i kategorin "saknar inkomst" och därifrån vidare till "ej etablerade". Det är ju fel.
Alltför stränga villkor
Ett annat fel med antagandet att ej etablerad = arbetslös är att villkoren för att klassas som "etablerad" är mycket snäva. Man kan hamna utanför definitionen bara genom att inte jobba (i Sverige) i november månad (sic!), genom att inte jobba heltid (man kanske är hemma med barn), eller att man mellan två jobb anmälde sig som arbetslös hos Arbetsförmedlingen. Man kanske inte var arbetslös i mer än en vecka och man kanske aldrig fick någon arbetslöshetsersättning, men likväl diskvalificerade man sig då från att klassas som "etablerad".
Eftersom kravet för att räknas som etablerad på arbetsmarknaden i dessa skrifter är att man ska ha tjänat minst 260 300 kr under året (för 2021) och inte uppvisat tecken på arbetslöshet, så betyder det att det där "ett år efter examen" i själva verket är betydligt kortare tid än ett år. Om man får sin examen i juni år 2020 och får sin efterlängtade anställning med schysst lön i juni år 2021, så räknas man ändå inte som etablerad, eftersom man under början av år 2021 var registrerad som arbetssökande. Och även om man struntar i att anmäla sig hos arbetsförmedlingen, och alltså inte visar tecken på arbetslöshet, så är det ju inte säkert att man kommer upp i de där 260 300 kr i inkomst 2021 om man inte börjar jobba förrän i juni, och så kommer man inte över brytpunkten för "etablerad". Så i praktiken ska man få jobb omedelbart för att räknas som etablerad "ett år efter examen". Det är ett hårt krav.
Brister i frågeställningen
Nåväl, de metodologiska bristerna finns där och lär inte försvinna. Och även om man åtgärdade dem skulle Svenskt näringsliv med flera ändå inte vara nöjda, så länge inte 100 % av de utexaminerade från högskolan fick jobb direkt med perfekt matchning mellan utbildningens och arbetets innehåll. Jag vill därför gå vidare med att se på bristerna i själva frågeställningen.
All högskoleutbildning syftar inte till att fylla arbetsmarknadens behov
Kritiken mot högskolan om att studenter inte får jobb efter studierna utgår i praktiken nästan alltid ifrån att det enda syftet med högskoleutbildning är att förse arbetsmarknaden med arbetskraft. Det är absolut ett viktigt syfte, men inte det enda. Andra syften är att förse människor med verktyg för att hantera ett komplext samhälle och att delta aktivt i demokratin, eller att sprida forskningsresultat i samhället. Utbildningen kan också ha ett egenvärde — många människor tycker helt enkelt om att lära sig saker. Man kan givetvis ifrågasätta detta och hävda att det enda syftet med högskoleutbildning, åtminstone den som finansieras med skattepengar, borde vara att förse arbetsmarknaden med arbetskraft. Men då får man ju säga det, och presentera argument för det, och inte bara låtsas som de andra syftena inte finns.
Högskoleutbildning i Sverige är avgiftsfri, och det finns ett allmänt tillgängligt system för studiebidrag och -lån som inte ställer krav på att studierna ska vara inriktade på arbetsmarknaden. Med ett sådant system kommer människor att söka sig till högskolans utbildningar av fler skäl än att de vill ha jobb. Även Svenskt näringsliv erkänner detta (se artikeln ovan), och då blir det väldigt konstigt när de i nästa andetag ser det som ett misslyckande att en del utexaminerade inte får jobb direkt.
Humaniora och konstnärliga utbildningar
Ofta hamnar utexaminerade inom humaniora och konst i skottgluggen för denna kritik, vilket jag tycker tyder på en ytterst naiv syn på dessa områden. Till att börja med vill jag uppmärksamma er på att konst och humaniora i detta sammanhang är väldigt olika områden. Om vi börjar med Konst så är det ett område med en väldigt tydlig arbetsmarknad, och utbildningarna är i hög grad egentligen yrkesutbildningar. Man ska bli violinist eller skådespelare eller konstnär eller formgivare, typ. Dessa utbildningar innehåller normalt gott om inslag av hur man kan försörja sig som konstutövare, lärosätena samverkar tätt med det omgivande samhället inom dessa områden, och framförallt är söktrycket enormt: Vid senaste antagningen till skådespelarprogrammet i Göteborg sökte 891 behöriga personer till 12 platser. Detta söktryck visar att bara en liten rännil av de som vill gå utbildningen ges möjlighet, och den uppenbara förklaringen till denna njugga tilldelning av utbildningsplatser är att lärosätena (styrda av regeringen) vet att arbetsmarknaden är mycket begränsad. Och det gör studenterna också. Ändå söker de. Så man måste anta att de ändå tycker att utbildningen är värd att gå, även om det inte leder till ett matchande, välbetalt jobb. Snabbt.
Humaniora, å sin sina, har inte alls någon tydlig arbetsmarknad. Ytterst få människor i Sverige, utanför akademin, kan yrkesmässigt titulera sig ”genusvetare”, ”vetenskapsteoretiker” eller ”historiker”; och samma sak på språksidan: hur många jobb "matchar" en filosofie kandidat i tyska med inriktning litteratur? Humaniora är också (därför?) ett område som i hög grad lockar studenter som läser av andra skäl än att de vill ha jobb. Den rapport som Svenskt näringsliv tog fram, se ovan, visar detta tydligt. Det är svårt att föreställa sig en person som tar en kandidatexamen i teoretisk filosofi och sedan sätter sig och läser platsannonser med en förväntan om att hitta jobb där framförallt filosofikunskaper efterfrågas. Den uppenbara frågan är vad folk som läser humaniora har för motiv till sina studier? Man får väl anta att de drivs av ett starkt intresse, men jag skulle verkligen vilja se någon försöka besvara frågan systematiskt och empiriskt. Och frågan måste besvaras innan man kritiserar lärosätena för att misslyckas inom dessa områden.
Brister i slutsatserna
Ett annat problem med kritiken mot högskolan i relation till arbetslivsetablering är att de slutsatser som dras av statistiken ofta är naiva på gränsen till enfaldiga:
1. Det går inte att flytta folk från humaniora och konst till teknik
I Svenskt näringslivs rapport föreställer man sig att det går att flytta studenter från utbildningar inom humaniora och konst till ingenjörsutbildningar. Den slutsatsen kräver att man inte vet någonting om människor och högskoleutbildningar över huvud taget. Jag skulle säga att ytterst få människor skulle klara av att ta sig igenom en svensk ingenjörsutbildning utan att vara rejält intresserade av ämnet eller åtminstone starkt motiverade. Och vi har redan konstaterat att studenter inom humaniora och konst inte drivs av en önskan att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Tror Svenskt näringsliv verkligen att det går att på något sätt motivera/intressera dessa människor att läsa teknik istället? Som jag ser det är det troligaste att de flesta studenter som idag läser sig till (enbart) en examen inom humaniora inte skulle läsa på högskolan alls om humanioraalternativet inte fanns.
2. Det är inte meningsfullt att flytta utbildningsplatser från humaniora och konst till teknik, vård och pedagogik
I Universitetskanslersämbetets rapport drar författarna slutsatsen, apropå den lägre etableringsgraden för utexaminerade inom humaniora och konst, att lärosätena "ytterligare kan anpassa sitt utbildningsutbud". De menar väl då att antalet utbildningsplatser inom dessa områden borde skäras ned och att antalet platser inom andra områden, vars studenter snabbare etableras på arbetsmarknaden, ska öka. Detta trots att utbildningarna inom vård och omsorg redan tar in så många studenter de mäktar med, att söktrycket till många lärarutbildningar är så lågt att i stort sett alla som söker kommer in (om än inte på de inriktningar de önskar), och företrädare för ingenjörsutbildningar ständigt påpekar att de nya studenterna har bristande förkunskaper och att antagningskraven måste höjas. Om vi inte vill öka antalet platser på bristyrkesutbildningarna så är det ingen mening med att dra ned på antalet platser inom humaniora och konst. Det skulle inte öka antalet studenter inom andra områden, annat än marginellt.
3. Arbetskraftsbristen kan inte lösas genom att lura in studenter på utbildningar de inte är intresserade av
Att arbetskraftsbristen inom vissa områden skulle kunna lösas genom att flytta utbildningsplatser från humaniora och konst till andra områden faller på sin egen orimlighet om man inte bara tittar på andelarna som får jobb per område utan också vilka volymer det rör sig om. Under perioden 2016-2020 stod humaniora och konst tillsammans för 6 % av de utexaminerade från svensk högskola, eller 18 500 personer. Skolverket beräknar att det 2035 kommer att saknas 12 000 lärare, och UKÄ beräknar att det då kommer att saknas 10 000 civilingenjörer bara inom områdena teknisk fysik, elektro- och datateknik. Sedan tillkommer alla de utbildningar där arbetsgivare bedömer att det råder eller kommer att råda brist: sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, tandläkare, tandsköterskor, tandhygienister, veterinärer, kemister, agronomer, läkare, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, receptarier, och i stort sett samtliga former av tekniska utbildningar, för att nämna några (SCB:s arbetskraftsbarometer 2022). De flesta av dessa bristyrkesutbildningar lider redan av sviktande söktryck, och att försöka lura in studenter från humaniora och konst till vård-, lärar- eller ingenjörsutbildningar skulle troligast mest leda till fler avhopp. Några skulle säkert ta sig igenom utbildningarna, men det är helt orimligt att tro att det skulle lösa arbetskraftsbristen. Studenterna inom humaniora och konst är bara en droppe i havet.
Hur ska man lösa arbetskraftsbristen?
Om jag istället för att gnälla försöker vara lite konstruktiv så kan jag konstatera att grundproblemet är att det idag råder stor brist på arbetskraft inom flera områden. Frågan är då hur man kan komma till rätta med den bristen?
I många fall förslås lösningar som handlar om att man ska "utbilda fler" inom det bristyrke som för tillfället diskuteras. Uppmaningen är riktad antingen till politiker eller till lärosäten, och man verkar tro att det finns någon slags kranar man kan vrida på och så kommer det ut fler utexaminerade inom det yrke man önskar. Det är inte så. Söktrycket är redan ganska klent på de flesta av bristyrkesutbildningarna. Om man skulle öka antalet platser där så måste man förstå att man då får in fler studenter som har lägre gymnasiebetyg och som är sämre rustade att ta sig igenom en högskoleutbildning. De behöver mer stöd, och kanske längre tid på sig för att bli klara. Det kostar pengar, både för individen (som inte jobbar utan tar studielån) och för lärosätet (som måste öka den lärarledda undervisningen). Jag ser egentligen inget fel i tanken att öka stödet till dessa studenter, men det nuvarande finansieringssystemet gör det väldigt svårt.
Om man vill ta in fler och därmed sämre rustade studenter till bristyrkesutbildningar så kanske dessa skulle kunna få börja med att "rusta upp sig": Inrätta fler basårsutbildningar med generösa studievillkor, där personer med otillräckliga gymnasiebetyg kan få öva sig i att läsa på högskolan, förbättra sina förkunskaper, och på det sättet kunna ta sig igenom de faktiska högskoleutbildningarna. För att öka attraktiviteten i detta krävs troligen särskilda finansieringsformer för både studenter och lärosäten. En fördel med en sådan modell skulle vara att politiker skulle kunna styra resurserna till just de områden där det råder arbetskraftsbrist. En annan fördel skulle vara att de faktiska högskoleutbildningarna skulle kunna lämnas som de är. (Det är ett jättesvårt och -trögt system att ändra.)
En annan och mer uppenbar lösning på arbetskraftsbristen är att öka arbetskraftsinvandringen, eller någon variant av detta som riktar in sig på att förmå begåvade gymnasieungdomar från andra länder att söka högskoleutbildningar i Sverige, kanske med någon slags inledande utbildning i svenska språket och samhället. Jag är fullt medveten om att den nuvarande regeringen har klivit på den invandringsfientliga skutan och surrat sig vid masten med alla knopar och halvslag som finns att uppbåda i scouthandboken, men det är ju varken lärosätenas eller arbetsgivarnas fel.