Historiska dokumentärer

När jag var sängliggande i influensa härförleden tittade jag på ett antal historiska dokumentärer på SVT Play. Det finns bra historiska dokumentärer, men en förbluffande stor andel utgörs av en helt egen undergenre, där utgångspunkten verkar vara att tittaren är ointresserad av historia. Det är ju en mycket märklig inställning. Varför skulle en person som är ointresserad av historia välja att titta på en historisk dokumentär? När det finns så mycket tv som det gör?

Programmet har alltid formen av att en slags programledare — det kan vara en kändis eller eller amatörhistoriker eller en journalist — ska "ta oss med på en resa" till vad det nu är för del av historien programmet handlar om. En betydande del av programmet går sedan åt för att visa hur programledaren reser till olika platser, sitter och tittar ut över landskap, eller går runt på muséer och bibliotek. Som om denna reseskildring är det intressanta som ska göra att tittaren står ut med att höra om det historiska innehållet. Om jag väljer att titta på en historisk dokumentär om slaget vid Poltava måste jag alltså sitta och titta på när programledaren åker tåg genom Tyskland. Kan man inte lägga de filmsekvenserna i ett program om landskapet i Tyskland istället? Jag fattar inte?! Det är som om man skulle visa en fotbollsmatch och hela tiden klippa in intervjuer med skotillverkare, lyssna på matlagningstips från spelarnas mammor, och visa bilder från när reportrarna reser till arenan, allt för att undvika att tråka ut tittarna med fotboll.

Och så intervjuas experter. Många är helt OK, men cirka hälften lägger sig till med en obegriplig och överdriven hurtighet: "På den här tiden var religionen ständigt närvarande! Allt var religiöst!" säger hen, på ett sätt som skulle få en nytillkommen tittare att tro att experten i själva verkat berättar en rolig anekdot om sin pappa. Experten bubblar liksom av återhållet skratt. Det blir en dubbelbindning av detta, där ordens budskap är torrt och bakgrundsorienterat, medan berättarstilen signalerar att det som sägs är kärnan i hela programmet. Eller åtminstone en helt fantastisk nyhet. Jag undrar alltid om det är producenten som har instruerat experten att prata på det sättet eller om det är experten själv som har fått för sig att det är ett lämpligt sätt att prata. Möjligen har hen alltför ofta berättat om ämnet för mellanstadieelever med närvaroplikt. Det finns i vart fall inget som helst förtroende för att tittaren själv skulle förstå och tycka att det historiska materialet är intressant, utan man ska medelst en glättig ton banka in det i henom: "DETTA ÄR JÄTTESPÄNNANDE, FATTAR DU DET?"

Förutom programledarens resedagbok och mellanstadiehurtiga experter tvingas man också stå ut med reenactments, där utklädda nutidsmänniskor spelar upp scener från den historiska tid som behandlas. Detta skulle kunna göras bra — tänk stora Hollywood-produktioner som Gladiator eller t.o.m. Braveheart — men eftersom produktionerna sällan har budgetar i hundramiljonersklassen blir resultatet att man sitter och tittar på ... ett lajv. Välgödda och rena nördar med modern tandstatus, blekt skinn och mjuka händer. De svingar svärd som uppenbarligen aldrig har använts förr. De festar i träbyggnader som byggdes häromdagen, fullständigt fria från damm och smuts, och endast inredda med det absolut nödvändigaste: Bord. Stolar. Tre dryckesbägare. Nördarna plockar ovant med manteln/höftskynket/togan, och som tittare skruvar man obekvämt på sig och längtar tillbaka till den där mellanstadieexperten. Kunde man inte ha lagt in animationer istället? Eller stillbilder? Vad som helst annat än de där lajvarna.

Jag fattar att jag inte tillhör målgruppen för denna sorts program, så jag försöker föreställa mig den sorts människor som gör det. Vilken sorts människor är det som uppskattar dessa historiska dokumentärer? Jag tänker mig att det ändå måste vara personer som är intresserade av historia, på något plan. Det är knappast mellanstadieelever, eftersom de behöver övergripande historiska linjer, och de historiska dokumentärerna tar upp mer isolerade händelser eller aspekter ("Slaget vid Teutoburgerskogen" eller "Neandertalarnas kvinnor" eller kanske "Den stora branden i London"). Ändå är det människor tydligen inte vet vad ordet slav betyder, eftersom som producenten tycker att en professor i medeltidshistoria måste förklara detta: "Slavar hade inga rättigheter. Deras ägare kunde sälja dem, slå dem eller döda dem, utan att straffas." Vaff...?!!!

Jag går bet. Jag kan inte föreställa mig den sortens människor. Möjligen är hela genren en konsekvens av att de som köper in programmen inte själva är ett dugg intresserade av historia, och inte kan föreställa sig att någon annan är det heller. Men frågan kvarstår: Varför skulle en person som är ointresserad av historia välja att titta på en historisk dokumentär?

Historiska dokumentärer

3 thoughts on “Historiska dokumentärer

  1. Heja!

    Och tack.
    Nu kan jag lägga ”historiska dokumentärer ” till listan över sådant som vi människor får som vi förtjänar. 😅

  2. Intressanta iakttagelser Magnus! Håller med om att historieprogram ofta känns tillrättalagda för “bred målgrupp” vilket gör att de kanske inte går ned på djupet såsom jag skulle vilja. Frågan är dock hur många nördar som jag det finns…om de gjorde ett nördigt program för nördar….och 50 nöjda nördar tittar…blir det fler program då?

    1. Fast jag har inget problem med att det är lättsmält eller lättillgängligt eller ytligt. Jag har problem med att programmet utgår ifrån att tittaren inte är intresserad av historia. Om det inte finns tillräckligt många tittare som är intresserad av historia för att det ska vara värt att producera/köpa in och sända en historisk dokumentär, nej, då får vi väl leva utan historiska dokumentärer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to top