Så har jag varit ute och flugit igen. Flygskammen väger förvånansvärt lätt, men det beror mest på att klimatångesten dränker de flesta andra flygrelaterade känslor. Det finns dock en som tränger igenom: harm. Att flyga är så förnedrande. Möjligen går det färdas någorlunda värdigt med flyg om man betalar för privatjet eller något liknande, men för oss vanliga dödliga är det ekonomibiljett på linjeflyg som gäller. Med tillhörande förnedring.
Det börjar redan innan man reser hemifrån. Ett mejl trillar in där man uppmanas att checka in online. Så man samlar ihop alla passen och börjat knappa in uppgifter. Eftersom det är väldigt viktigt att det inte blir fel så kollar och dubbelkollar man stavningar och exakt vilka namn som faktiskt står i passen, och att de 67-siffriga passnumren är korrekta. Efter ca 10 minuters pillande får man veta att det inte går att checka in online med den kombination av flygbolag som man råkar ha. MEN SÄG INTE ÅT MIG ATT CHECKA IN ONLINE DÅ!!! De har ju all infon från början! Det är som att de inte ids göra den där kontrollen innan de skickar ut mejlet, eftersom de inte har den minsta respekt för mig och min tid. Det är förnedrande.
Nästa steg är att ta sig till flygplatsen i tid. För egen del är detta den avgjort mest nervösa delen av resan, eftersom det inte finns något sätt att försäkra sig om att man kommit till flygplatsen i tillräckligt god tid. Man kan fråga flygbolaget, och då får man svaret att de "rekommenderar" att man är på flygplatsen två timmar innan avfärd (eller tre timmar eller vad det nu är), och det är utan undantag mycket mycket mycket tidigare än vad som är meningsfullt. I många fall är incheckningen inte ens öppen så lång tid i förväg. Dessutom innebär detta inte på något sätt att man är garanterad att få komma med planet, eftersom det bara är vad flygbolaget "rekommenderar". Okej, jag vet: står man och köar för incheckning och det börjar bli ont om tid så brukar man få gå före, men har man en gnutta kontrollbehov — vilket jag definitivt har — så duger det liksom inte riktigt. Jag vill veta vilken tid som gäller.
Skälet till att flygbolaget inte ger en vettig sista-ankomsttid-till-flygplatsen är förstås att det skulle göra det uppenbart att flygresor tar mycket längre tid än lyft-och-landningstiderna anger. Plus det faktum att de inte har något alls emot att passagerarna spenderar ett par timmar extra på flygplatsen och konsumerar till de hutlösa priserna. Bristen på respekt för min tid och min intelligens är förnedrande.
När man så har checkat in hamnar man i säkerhetskontrollen. Där händer alltid minst en av två obehagliga saker. Det första är att man kan ha råkat packa ned något i handbagaget som inte är tillåtet (eftersom det är helt omöjligt att veta exakt vad som är tillåtet — det varierar från flygplats till flygplats). Till exempel kan man ha tagit med sig barnmat på ett format som inte visade sig vara tillåtet på just den här flygplatsen just den här dagen, och då blir man dels utan barnmat till sin kräsne 2,5-åring, vilket inte precis gör resten av resan behagligare, och dels förlorar man den där burken med skruvlock som var så himla bra. I den här texten finns måhända en del överdrifter, det hör till genren, men problem i säkerhetskontrollen är verkligen inget ovanligt. För mig är det mer regel än undantag att antingen jag själv tvingas lämna ifrån mig något i kontrollen, eller att jag bevittnar hur någon annan passagerare tvingas göra det. Om flygbolaget och flygplatsen inte hade haft passagerarförnedring som ett av sina övergripande mål kunde de ha sett till att incheckning och säkerhetskontroll skedde i samma steg, så att man kunde checka in allt det som inte går igenom säkerhetskontrollen. De kunde också ha haft en utförlig lista med vad som är tillåtet att ta med in i kabinen.
Det andra otäcka som kan hända är att man råkar ut för extra grinig personal. Det är förstås inte så allvarligt, men eftersom maktrelationen är som den är blir den där grinigheten till — just det, förnedring. Sist jag gick igenom en stor flygplats upplystes jag på stora skyltar att jag kunde bli avvisad från flygplatsen om jag utsatte personalen för "verbal abuse". Jag såg ingenting om att personalen kunde få löneavdrag om de utsatte mig för "verbal abuse". Så det är liksom inte läge att snäsa tillbaka när man står där vid bandet och försöker rafsa ihop sina grejer, i strumplästen och med byxorna halvt nedhasade eftersom bältet ligger på bandet, medan en uniformsprydd surpuppa för tredje gången uppmanar en att "remove your things from the conveyer belt as quickly as possible and use the designated areas for packing up"! Som om man inte redan hade stressat upp sig till adrenalinnivå elva! Förnedrande är bara förnamnet.
Om kön till säkerhetskontrollen har varit lång så har man, när man väl kommit igenom kontrollen, inte så mycket tid kvar tills gaten öppnar. Och det är då flygbolagens billiga krämarmentalitet blir uppenbar: Det går inte att komma till gaten utan att ta sig igenom en halv kilometer butiker! Den bana man följer från säkerhetskontrollen till gaten är till förvillelse lik det spår en bonde lämnar efter sig när hen plöjer sin åker. Allt för att man ska utsättas för så mycket köpimpulser som möjligt. Och i de fall kön till säkerhetskontrollen inte var så lång, och man inte har bråttom till gaten, så hamnar man istället till slut på ett kafé eller en bar där man köper en kopp kaffe och en bulle för det facila priset av 129 kr, eller varför inte 33 cl Carlsberg Export för 199 kr? Det är en respektlöshet som bara ett monopol kan kosta på sig.
Man kommer till gaten, man går ombord, man hittar sin plats och ålar sig sig ned på sin plats. Det är trångt. Om man som jag är 195 cm lång är det väldigt trångt. Det är ju ganska märkligt det där att personer som är aningen över medellängd ska behöva köpa specialbiljett till specialhögt pris för att kunna sitta någorlunda bekvämt. I mitt inre har jag alltid jämfört det där med att de skulle installera sprinklers som sprutade vatten över passagerarna med jämna mellanrum, och sedan sälja paraplyer för de som vill unna sig lyxen att komma fram torra.
På planet bjuds man kanske på en kopp kaffe och en macka som är tänkt att fungera för alla smaker, vilket betyder att den inte fungerar för några smaker alls. Eller så erbjuds man att köpa en kopp kaffe och en bulle för det facila priset av 129 kr. Det visar sig att bullen bara är hälften så stor som en vanlig bulle. Är detta verkligen förnedrande? undrar kanske den uppmärksamme läsaren, och det hade det ju inte varit om flygbolagen hade presenterat situationen något urskuldande, som när SJ ber om ursäkt för sina plastiga mackor: "This is the crew manager speaking. We will soon offer you a sandwich and a cup of coffee, but unless you are actually starving I strongly recommend you not to have that sandwich. It is not good. And the coffee is mostly to give you something to do, so if you have a book or a film to watch, the coffee will actually cause more pain than pleasure. Sorry about this." Men istället läggs det fram som något lyxigt och behagligt. Det finns inget behagligt med flygplansmat på en skumpig bricka, där hela ens uppmärksamhet går åt för att inte spilla på sina värkande knän. Och om man jämför med SJ igen — det kanske inte är helt rättvist, men ändå — så kan man alltid ta med sig egen matsäck där. Försök prångla dig igenom en säkerhetskontroll med en pastasallad, en flaska apelsinjuice och en kaffetermos. Jo, morsning. För att inte tala om att försöka hantera matsäcken rent praktiskt i flygstolen, med två mm benutrymme och en skumpbricka stor som en servett. Så därför sitter man där, och tuggar på den där märkliga mackan tills matlusten har försvunnit, och försöker dra sig till minnes vilka val man har gjort som har lett till den här situationen?
Man landar, man ålar sig upp från sin plats och tar sig ur planet. Om man ska flyga vidare tvingas man oftast utstå fler säkerhetskontroller, mer plogefåreslingrigt vallande mellan parfymflaskorna, och fler restauranger och kaféer med dubbla priser. (I ärlighetens namn är maten i sig oftast rätt okej på flygplatser. Dubbelt så dyr som vanligt, men helt okej.) Om man inte ska flyga vidare hamnar man ibland i en passkö, och sedan ställer man sig och väntar på bagaget. Det är den sista kön, kan man säga. Incheckning, säkerhetskontroll, boarding, ombordstigning, avstigning, passkontroll, och till slut bagaget. Sju köer. Elva om man har en mellanlandning. Det hela är extremt ineffektivt, och själva onödigheten i det där köandet är en gigantisk förnedring.